med korslagda armar fram och tillbaka på golfvet. Tankarne korsade hvarandra i hans hjerna, och han kunde icke finna någon ro. Så var det då sannt! Ty hade hela den öfriga verlden sagt det, skulle dock öfversten ha svarat att det var lögn, men nu hade kungen sagt det, kungen — ja, då måste det vara sannt. Alltså hade det inträffat, som öfversten under hela sednare delen af sitt lif så innerligt önskat, men aldrig hyst den ringaste förhoppning om: hans son hade utfört det storverk, som försynen ej förunnat honom sjelf att utföra. Huru det hade skett, ja, det begrep öfversten icke, det var för honom en olöslig gåta; men det gamla familjnamnet skulle icke försvinna i glömskans flod, det hade åter framträdt med ära, och den som fört det fram, det var den dumme, sömnige, tafatte Uffe! Alltsedan sin ungdom hade öfverstecn icke drömt så lyckligt, som han drömde denna natt. Han tyckte att han åter var ung, blodet pulserade lifligt i ådrorna, med dragen värja framryckte han i spetsen för sitt folk, Byron, den store Byron gick vid hans sida, fanorna svajade och trumpeterna ljödo gladt, de drogo från Missolonghi i strid mot turkarne, kanonerna började dundra — och så vaknade öfversten och fann sig ligga i sin säng. Han gnuggade sig i ögonen och var helt yr i hufvudet. — Ack, det var blott en dröm! suckade