mer inte bort någon. Damerna åtminstone tycka nog som hertiginnan: att den ståtliga figuren ger dem rik ersättning för den fula masken, som de alls inte bry sig om att se på. Kommer så dertill, att man får beundra ett dels utmärkt, dels godt spel, trogna och eleganta kostymer och en förträfflig mise en scen, för att nu inte tala om alla de spännande och nervskakande scenerna, så är det ju helt, naturligt att Skrattmenniskan har publik, och en mycket stor publik. Styr man kosan till Alhambra-teatern, finner man åter de allra gemytligaste Hvardagsmenniskor på scenen och fullt med skrattmenniskor i salongen. Rolerna äro ombytta! Och de, som agera lugna skrattmenniskor, med det der stereotypa leendet, gentemot Hvardagsmenniskorna, få under efterpjesen Prios Kille och fröken Wira (som i dag firar sitt silfverbröllop med publiken) spasmodiska anfall, urartande till högljudda gap: skratt. Och det är inte underligt, ty kortkungen och hans hof äro då de trefligaste och gladaste menniskor, man kan träffa tillsam mans med. De bli nog hvardagsmenniskor här i Stockholm! — Nog finns det såluuda menniskor som skratta på Djurgårdsteatrarne! Apropos menniskor, så tänker väl Djurgårdsteaterns styresman, att den ena menniskan kan vara lika god som den andra, och ämnar, äfven han, till ombyte, låta ett godt skratt åter ljuda i sin vackra salong, och för att vara riktigt säker på att det skall lyckas, ämnar han äfven på sin scen presentera en samling Hvardagsmenniskor, som der komma att passera revy i fem akter. (Det blir en annan femma det! skulle en göteborgswitzare helt säkert infaila.) Se här de menniskor hr Zetterholm ämnar presentera: AbelHolmqvist, fru Abel-Klefberg, Falk-Callmen, Fleming-Thegerström, Adolf-Bergström, BettyWeselius, Mari-Lilja, Basse-Brundin, fru Basse-Hodell och fröken Pihl-Paul — en händelse, som ser ut som en tanke! Men publiken kan väl ledsna på att oupphörligt se bara menniskor (vargen i Skrattmenniskan bara hör man) tänker direktör Zetterholm, en gammal praktikus med afseende på publikens smak, och till den ändan ämnar han äfven låta djurverlden komma till heders. (Alldeles i sin ordning på Djurgårdsteatern, infaller vår göteborgare.) Det glunkas nemligen om att han kommer att låta oss få se en dansande isbjörn, som skall vara alldeles otroligt rolig. Till förekommande af allt missförstånd, skynda vi att upplysa, att det är ingen mer och ingen mindre än h. m:t Jackson Haines, som i sin uppfinningsrika hjerna komponerat ett nytt nummer till sitt program, i hvilket han uppträder, iklädd en isbjörns ludna skepelse. Mätte han bara inte lära ut konsten att åka skridsko åt andra tvåfotabjörmar; de kunna nog springa ändå! Vidare glunkas om, att en viss, mycket söt SExtravagant fru snart åter skall visa sig, men för att hon icke skall behöfva vara ensam om att begå extravaganser, lär hon då ämna presentera en väninna, En fru, som låter raka sig! För de båda fruarna är det inte otroligt att Regementstrumslagaren, svag för könet som han är, stiger upp och gör honnör. Tre ting äro alltid vissa, tänkte hr Haqvinius, ruskade upp sig ur sin och sällskapets månadslånga dvala (n. b. från publikens sida sedt), lät städa upp hr Hammers sommarteater — hr Hammer, såsom rangerad karl, har också en sådan, och den är belägen i Humlegården — och bjuder i morgon på att stiga in i Skogvaktarstugan, der man kan få förnya bekantskapen med veteranen Felsheims husar, som är mycket musikalisk af sig och som dessutom alltid åtföljes af en mysket näpen page och en mycket tokrolig guvernör, för att nu icke tala om Der alte Frit2. Det hviskas vidare om att i bakhåll på denna scen lurar ett mycket älskvärdt par Prios Pippi och fröken Fiffi (slägt på långt åll med paret Kille-Wira på Alhambra teatern) för att tjusa, tjusa karlarne, Man hviskar också om, att Skogvaktarstngan genom ett helt vanligt teaterehangement kommer att vändas ut och in på, hvarvid man oförhappandes befinner sig I lotsens stuga, som annars lär vara belägen vid Stora Bält och genom hvars dörr man lär komma avt få se en skymt af tåget öfver Btora Bält, glor vyrdigt i åminnelse. Pjesen, författad af signaturen Bias, lär vara i den högre stilen och handlingen spelar åtminstone under det besagde tåg som bäst pågår, eller så der omkring. Den som lefver — och hinner med