EP Faster Malena såg upp, då hon hade slutat läsningen. Fru Hjelm satt med hopknäppta händer och tårar i ögonen, som om en syn från himlen hade uppenbarat sig för henne; öfversten hade ett eget stelt uttryck i ansigtet, likasom hade han icke riktigt förstått hvad som lästes, likasom väntade han att det skulle komma mera, för att förklara hvad han redan hört. — Har du begripit det här? frågade faster Malena derför. Kungen har utnämnt Uffe till kapten med egen mun och hängt Dannebrogskorset på hans bröst med egen hand. Hvem fick ändå rätt till sist, du eller jag? Det hade visst varit bäst, om faster Malena en smula modererat sin segerglädje, ty då hade hon kanske fått njuta mera deraf. Nu blef hennes lycka något förbittrad. Ofversten gade nemligen med ett hånfullt leende: — Ja, hvem kan veta, huru mycket af detta är sannt? Det är väl en af deras vanliga lögner; kanske har Palle Löve eller någon annan af Uffes vänner diktat alltsammans. Vreden framkallade en mörk rodnad på faster Malenas kinder, och hon utbrast: — Du är den mest orim... Men lyckligtvis kom hon i samma ögonplick ihåg, huru deras sista ordvexling slutat. Hon afbröt sig derför i tid och sade i en så mycket som möjligt lugn ton: i — Ja, ja, min vin, det lär väl snart nog