oli till fullo upplyst, huruvida Uffe är kapten eller icke. Den natten fick öfversten icke en blund i sina ögon; dertill hade han fått för mycket att tänka på. Hade då den dumme, sömnige, tafatte Uffe, som han sett gå och draga benen efter sig, oduglig och enfaldig, i en hast förvandlats till en utmärkt krigshjelte, som sjelfve konungen egnat sin hyllning? Nej, det kunde bestämdt icke vara sannt, det var något som man satt ihop, till och med kanske för att drifva gäck med Uffe, eller det måste vara ett misstag på person, det måste vara någon annan som menades eller — — eller -— — men om det nu ändå var sannt, om det verklig.n var Uffe — så — ja, då satt verlden icke längre qvar på sina gamla gångjern, då visste öfversten icke hvad han skulle säga om den. Ja, det var väl så att verlden ej längre satt qvar på sina gångjern, ty nu lästes Uffes utnämning i alla tidningar; men öfversten kunde ändå icke tro derpå, han väntade hela tiden att det skulle komma ett beriktigande och att den person, som all denna ära och allt detta beröm med rätta tillkom, skulle inom kort anmäla sig. Öfversten blef omsider enso med sig sjelf om att det var bäst att söka slå bort all tanke på saken och att aldrig tala derom; derigenom skulle han bespara sig en bitter smärta, när det förr eller sednare visade sig att alltsammans var osannt. Den stackars fru Hjelm tog mod till sig