Dagens Nyheter – 1 juli 1871, sida 1

han; men straxt derefter besinnade han sig och tillade: — Men jag har en son: Detta drömde han icke. Öfversten hade en son; aldrig förr hade han känt, hvad som ligger i dessa ord.: Håns öga var numera mattadt, men det fanns ett ungt öga, som skulle blicka mot fienden, hans arm var kraftlös, men det fanns en ung arm, som skulle lyfta svärdet för honom! Öfversten beslöt att skrifva till sin son. Papperet låg framför Honom, och öfversten hade skrifvit de tre orden: min käre son! Men så försjönk han i tankar, han kom ihåg att han aldrig förr hade kallat Uffe sin käre son. Han hade i yredesmod jagat Uffe ifrån sig, huru. kunde han då nu så hastigt byta om toa och kalla honom: min käre son —? Det behöfdes en förklaring, men denna förklaring — ja, den hade öfversten icke lust till att inlåta sig på, ty den kunde icke afgifvas, utan att öfversten i och med detsamma gjorde ett slags afbön inför Uffe; men det passar icke en far att göra afbön inför sin son: Svårigheten kunde öfvervinnas derigenom, att man icke alls talade om det förflutna, utan hoppade direkte in medias res, men öfversten var en alltför logisk natur, för att hn skulle kunna börja brefvet på ett så ologiskt sätt. En stund satt han och stirrade på det hvita papperet, derefter reste han sig upp och gick in i hvardagsrummet: stundom får man en ljus ide genom att förändra vistelseort.