mV Den 18 september stod hären uppställd på Leerbeckmark en mil från Veile. När man såg den der på den stora vidsträckta slätten, tog den sig ut som en helt liten skara folk, och man hade svårt för ätt tänka sig att denna lilla hop hade varit ett bålverk för Danmark i ett halft år mot de talrika fiendtliga härmassorna; men Gud hade lagt styrka i armen och kraft i svärdet, och ännu var hvarken armen uttröttad eller svärdet förslöadt. I långa snörräta leder stodo soldaterna uppställda, dannebrogen svajade gladt i den blå, klara luften, och bajonetter och hjelmar blänkte i solskenet, ty septembersolen strålade från sin flammande kungastol på den mörkblå himmelens En timme eller två väntade man; då lepp hastigt ett sakta mummel genom lederna: nu kommer han! nu kommer han!4 Ett ljudligt hurra skallade från ena ändan af linien och gick hastigt vidare i den mån konungen red fram. En ståtlig skimmel bar honom ; det nobla djuret kråmade sig och framskred med stolta steg, likasom visste det att det bar en kunglig ryttare. Omedelbart efter konungen följde en talrik svit af generaler och officerare i lysande uniformer. Kungen red långsamt, öfverallt, der han visade sig, höjdes de lifligaste hurrarop — man kunde väl höra på sjelfva tonen att de icke voro betalda. Då kungen passerat hela linien, lät han hästen vända och stanna; nu defilerade soldaterna förbi honom, den ena