— SHMLlVUV — Uffe tackade Nanna för blomman oeh bad henne framföra hans holsning till Sigrid. Dercfter tog han adjö. Då han vek om hörnet och helsade för sista gängen, stodo de alla tre i porten och ropade: — Adjö och tack för det ni kom! Uffe gick långsamt genom skogen. Han höll törnrosen i handen och såg ofta på den. Han skämdes nästan inför sig sjelf deröfver att de hade tackat honom så mycket för det han kommit till dem, och ändå hade han egentligen icke alls tänkt på att göra dem något besök. Det var tyst och dunkelt inne i skogen. Då och då qvittrade en liten fogel helt sakta eller sprang en hare öfver vägen. Uffe gick och tänkte på allt, som han hade sett denna dag, det var gråt, suckar och veklagan, och dock var Uffe icke bedröfvad, utan snarare hade en outsäglig glädje intagit honom. Han kunde icke låta bli att tänka på det leende, som ibland lyste i Nannas tårfulla ögon. Ofta såg han på blomman, som Nanna gifvit honom till minne af Viggo, men — Uffe rådde icke derför: blomman påminde honom mera om den lefvande än om den döde. Uffe gick tyst och stilla genom skogen, den der rådande ödsligheten gjorde intryck på honom. Men när ban kom ut ur skogen och hade fri och öppen mark på båda sidor om sig, då kunde hav icke längre återhälla sin glädje, utan ban begynte sjunga. Blott en gäng vände