Dagens Nyheter – 29 juni 1871, sida 1

sig någon glädje här i lifvet. Dock må vi låta herren råda häröfyver, såsom öfver allt annat, ty han vet bäst hvad oss göres behof, han vet hvad som är vida bättre än vi kunna önska eller bedja om. Uffe fördes upp på Viggos rum, som hade sitt fönster på gafveln af huset. Allt stod ännu såsom han lemnat det. — Det är bara ett litet rum, sade Nanna, men Viggo var mycket nöjd dermed; han brukade säga, att hans tankar voro icke större, än att de väl kunde rymmas härinne. — Der hänger hans jagtbössa, sade jägmästaren; han sköt bra, det gjorde han, och vi voro ofta ute på jagt tillsammans. Ack! nu är det inte längre något nöje att gå på jagt, jag vet sannerligen ej huru det skall bli med mig i höst, när jag får lof att jaga ensam. O, herre min Gud! huru hårdt har du icko pröfvat mig, då du tog min gosse, min präktige gosse, ifrån mig! Jägmästaren tryckte sitt hufvud: mot sina händer, fattad af en djup och innerlig sorg. Hans hustru och dotter slöto sig intill honom och gräto helt tyst. Äfven Uffe måste torka gina ögon. Solens sista strålar banade sig väg genom det täta löfverket, snart försvunno de, och aftonens skuggor utbredde sig mellan de höga bokstammarne: Uffe måste då tänka på att bryta upp. Familjens medlemmar frågade honom, om han icke kunde stanna hos dem några UFFE HJELMS OCH PALLE LÖVES BEDRIFTER 8: