Dagens Nyheter – 28 juni 1871, sida 2

—-— Al icke gå fram, samt huru: Viggo då uppstämde Bjarkamål, hvarefter truppen åter satte sig i gång, och till sist hur den dödande kulan kom. Uffe slutade sin berättelse med att omtala att han på återvägen funnit Viggos lik och lagt det under en buske; men hvad sedan har skett, slutade han, det vet jag icke, ty vi måste ju beständigt draga 08s tillbaka, och jag har sedan den dagen förgäfves längtat efter den stund, då vi skulle få återse Dannevirke. — Men jag vet hvad som sedanskedde, sade jägmästaren, ty så snart vi hade fått underrättelse om att Viggo stupat vid Slesvig, reste jag straxt dit ned för att taga reda på hvar de hade gjort af min stackars gosse. Efter långvarigt kringflackande påträffade jag ändtligen en hygglig bonde, som hade gräft ned min Viggo invid busken och rest ett kors pr hans graf — Gud belöne honom derför med sin näd! Viggos ur och portmonnä hade han fonnit hos honom och tagit vara på, men besynnerligt nog hade han icke sett till hans ring, som han hade på fingret. -— Den har jag tagit, och här är den, sade Uffe, i det han framtog ringen och räckte den åt Sigrid. Sigrid hade hela tiden suttit alldeles tyst och hört på samtalet. Medan Viggos mor och syster utgjutit många tårar under det Uffes berättelse pågick, hade hon icke alls gråtit; hon satt dödsblek med sina stora mörka ögon