Dagens Nyheter – 28 juni 1871, sida 2

Smew stirrande oaflåtligt på uffe. I det ögonblick hon mottog ringen öfvergjötos plötsligt hennes kinder af en purpurström och hennes ögon lyste med en förunderlig glans; Uffe häpnade öfver hennes sällsynta skönhet. Men i nästa ögonblick lade hon ned hufvudet mot sin på bordet framsträckta arm, och en häftig darrning genomlopp hela hennes kropp. Då hon åter reste sig upp, var hon dödsblek, men icke en enda tår syntes i hennes ögon. Viggos mor hviskade till Uffe: — Stackars ficka, hon har gråtit så mycket att hon inte kan gråta mer. Men Uffe kom att tänka på orden i den gamla folkvisan: Det var jomfru Else, Hun var saa sorrigfuld, Maanedsdag derefter Laa hun i sorten Muld. Uffe måste tala om åtskilligt för andra gången, till och med för tredje gången, ty de fortforo att fråga honom om samma saker alldeles såsom barn, när man berättat en saga för dem. Men de hade icke heller förr än nu kunnat få veta något om Viggos sista stunder och voro derför oändligt tacksamma för hvarje ord ur Uffes mun. Och Uffe, som annars var temligen fåordig, hade nu blifvit ovanligt språksam och vältalig, han kunde beskrifva för dem de minsta detaljer så lifligt, att de tyckte sig bevittna dem med sina egna ögon.