Dagens Nyheter – 28 juni 1871, sida 1

Gud! vi ha redan gråtit så mycket öfver honom, så att vi gerna kunna gråta litet till. Och gubben förde sin bruna, senfulla hand öfver det fårade ansigtet, under det att modren och systern snyftade högt. Uffe började berätta. Han hade visserligen icke varit stort mera än ett dygn tillsammans med Viggo, men huru mycket hade icke förefallit under detta dygn! Uffe kom ihåg alla smådetaljer, hvarje , ord, Viggo hade sagt, alltsammans uppdök efterhand för hans minne, under det att han berättade, det stod klart och lefvande framför honom, också blef hans berättelse klar och lefvande. Han talade om deras vandring till Dannevirke och hvad de derunder språkat om, huru de varit på ett dryckeskalas om qvällen, och huru de följande morgon gått tillsammans i kyrkan, lyssnande till den festliga klockringringen. Hvar gång Uffe berättade något som Viggo hade sagt eller gjort utbrusto både Nanna och modren: Nej, hvad det var likt honom! Nannas kinder blossade, och hennes ögon gnistrade vid minnet af hennes käcke broder. Jägmästaren gade ingenting, men han satt och nickade med hufvudet, som om han ville säga: det är riktigt, alldeles riktigt, just så som jag hade tänkt mig det.4 Så kom redogörelsen för den sista tiramens händelser, huru de framryckte till Bustrupmossen vid. Dannevirke, kulorna hveno om öronen på dem, folket började knota och ville