Dagens Nyheter – 27 juni 1871, sida 2

mycket jubel i Uffes själ; slutligen fann denna inre lycka sitt uttryck i toner och han började sjunga en vers, som han ofta hört soldaterna sjunga: g kan jeg ikke til min Kj:er2st komme Hverken ridende eller ved at gaae, Maa vil jeg vente, til det blier Sommer Sau vil jeg seile over Bölgen blaae. Men då han kom in i den stora bokskogen, så upphörde han att sjunga, det var så stilla och högtidligt derinne, de stora bok-kronorna utbredde sig öfver hans hufvud som väldiga kyrkohvalf. Allt var tyst, endast här och der hörde han en fågel qvittra litet, men så tystnade fågeln åter, likasom om han blifvit förskräckt öfver att ha stört skogens frid. Uffe gick också heit tyst, det stojande jublet i hans inre hade lemnat rum för ett stilla begrundande. Då han kom till det ställe, der hans folk hade gjort halt och väntat på honom, började han känna sitt hjerta mera beklämdt. Ju längre han framskred, desto mera tilltog denna känsla; och dock hade han ett godt samvete, han ville ju icke en gång se flickan, han ville bara se huset; men ändå blef han så betryckt som stode han i begrepp att göra något ondt. Nu var han vid staketet, han kände mycket väl igen det ställe der han hoppat öfver detsamma. Der låg en stor sten. Uffe steg upp på den och kastade en blick in i trädgården, men han såg ingen derinne. Han gick några