Dagens Nyheter – 23 juni 1871, sida 2

larne resa sig i sadeln, som en blixt for sabeln ned bland de olyckliga friskaremännen, der den alltid fastnade i någon af dem; då gaf dragonen liket en spark med foten och drog åter sabeln tillbaka alldeles som om han hade klufvit ett vedträ. . Som en stormvind iladoe dragonerna bort igen, lemnande platsen full af döda och sårade. Icke heiler de hade förmått föra kanouen med sig. Denna stod ännu qvar omgifven aflemlästade lik och dödade hästar. Palle tyckte att den såg ut som ett mörkt, blodtörstigt vidunder, som stod och slickadv sig om munnen, förtjust öfver sin blodiga måitid af fallna män. Palle förblef liggande så stilla och tyst som en råtta; han vågade icke upplyfta hufvudet, emedan han tyckto sig fortfarande höra sablarne hvina. Först efter en stunds förlopp, då allt var stilla, reste han sig till hälften upp oeh kastade spejande blickar omkring sig. — Hallå, kamrat! wie gehts? ropade en röst alldeles invid honom. Palle böjde sig åter hastigt ned, meh den andre fortsatte på tyska: — Du behöfver inte vara rädd; jag skall ej göra dig någon skada. Pulle sög nu en friskareman, som förniodligen lyckats undkomma då dragonerna anföllo, ligga i diket ett litet stycke ifrån honom. — Furchtbaro Menschen! fortsatte den aå