Dagens Nyheter – 22 juni 1871, sida 3

rätta. Det oaktadt förblef allt vid det gamla och slutligen inträffade katastrofen. Den 16 maj befann sig Rothstein ensam på sitt rum, då ett skarpladdadt skott aflossades genom fönstret, utan att dock träffa honom. Förskräckt skyndade han ur rummet, men hunnen till tröskeln, dignade han halft vanmäktig ned, angripen af de förfärligaste magplågor. SOh, man har förgifvit mig, stönade den olycklige ynglingen, jag minns det nu... vattenglaset, som jag nyss tömde... det hade en så besynnerlig smak, oh! Man skyndade till hans hjelp och undersökte karaffen, hvarur han fyllt vattenglaset, då det befanns att vattnet deri var uppblandadt med en ansenlig dosis gift. Man gaf honom ett kraftigt verkande motgift och förde honom till ett af de förnämsta sjukhusen i London, der han ännu ligger under behandling af tre kejserliga läkare, hvilka på kejsar Napoleons uttryckliga befallning dag och natt vaka öfver honom. På Chiselhurst anställes emellertid en noggrann räfst, i egen person förrättar kejsaren förhör med samtlige domestikerna och slutligen erkönner en af prinsens kammartjenare, att han mot en belöning af 1,000 frank åtagit sig att förpassa den förhatliga preussaren in i evigheten. Hvem, som skulle lemna honom belöningen, förstår man lätt, och den bleka skugga, som sömnlös irrar omkring i parken på Chiselhurst, bär hon icke Kainsmärket på sin ungdomliga panna? ... Huru utomordentligt troligt klingar icke allt detta? Kejsar Napoleon till den grad förtjust i en tysk hårfrisör, att han icke på några vilkor vill släppa honom ifrån sig! Audiensen på Chiselhurst, skottseenen och deu dråpliga förgiftningen i ett glas vatten! Verlden kan nog vara bedröflig ändå, utan att man behöfver bemöda sig om att dikta, der man ändå blir öfverflyglad af verkligheten. Tyska tidningarnes notisjägare kunna derför gorna låtit stackars Lulu -vara i fred, hans börda är, minsann, nog tung förut! Det lärer vara Berliner Börsen-Zeitung, som först släppt ut ifrågavarande anka.