Dagens Nyheter – 22 juni 1871, sida 1

träda förr eller senare de nödvändiga följderna af förändrade sätt att betrakta staternas politiska handlingar och mål, och nya principer göra sig oemotståndligt gällande i alla stater; huru skulle Kyrkostaten kunna utgöra ett undantag hiaifrån? Grefve Giovanni Maria Mastai-Ferretti, född år 1792, bekläddes, som sagdt, redan år 1846 med påfvevärdigheten. Till åren ännu ung, åtminstone för en påfve, kraftfull och klok, insåg denne nye pontifex att Kyrkostaten icke kunde regeras på gamla viset; han beslöt derför att gå tidens fordringar till mötes och att sjelf införa de nödiga reformerna. En månad efter sin tronbestigning utfärdade han ett amnestidekret för alla politiska fel och för alla landsförvista. Såväl detta dekret som den nya påfvens öfriga åtgärder i liberal riktning helsades i hela Italien med allmänt bifall och det tacksamma folket gaf honom namnet Angelo del Vaticano (Vatikanens engel). De italienska furstarne följde hans exempel; de gamla republikanerna försäkrade honom om sina sympatier, och man drömde redan om en italiensk federation under påfvens högsta ledning. Påfven höll emellertid icke sina löften; möjligen hade man äfven gjort sig större förhoppningar än Pius i sjelfva verket ville och kunde uppfylla. Nog af, hans popularitet aftog hastigt; händelserna gingo sin egen väg och följde icke hans ledande hand. Februari-revolutionen år 1848 störde alla planer till ett långsamt, försigtigt framåtskridande; äfven uti Italien upplågade lidelserna, frihetskriget mot Österrike utbröt och påfven såg sig mot sin vilja invecklad deri. Österrikiska trupper besatte Ferrara och utrymde det endast till följd af påfvens energiska protester. Pius hade lofvat folket en konstitution; han gaf det den i mars 1848, men det var för sent och revolutionspartiet fick öfverband, Påfven och hans ministrar voro oeniga sins emellan; ministern Mamiani eftertriäddeg af Fabbri och denne af Pellegrino Rossi, hvilken i november 1848 blef mördad på trappan till deputerade kammaren. Då flydde påfven från Rom och ställde sig under konungens af Neapel beskydd i Gaeta; i Rom blef republiken proklamerad den 6 februari 1849 och påfven förklarad förlustig sitt verldsliga välde, Nu kallade han utlanaet till hjelp; franska republikens trupier intogo Rom och dermed var det förbi med romerska republiken. Pius återvände först den 4 april 1850 till Rom, och från denna tid representerar hans regering den mest fullständiga reaktion ; Rom blef centralpunkten för resktionära sträfvanden och den en gång så liberale påfven föll allt mer och mer i jesuiternas händer. År 1854 utfärdade han dogmen om jungfru Marias obefläckade aflelse, 1862 kanoniserade han ett antal helgon af jesuiterorden och öppnade slutligen den 8 deoember 1869 det ekumeniska mötet i Petri kyrkan. Detta möte ajournerades, sedan dogmen om påfvens ofelbarhet blifvit proklamerad, och det sista årets krigshändelser ha hindrat dess fortsättande. Under tiden har det ena slaget efter det andra drabbat påfven. Det genom konkordatet med honom förenade Österrikes nederlag var det första slaget; i mellersta Italien störtades med honom beslägtade Yegeringar, Bourbonerna i