min befallning, så skjuter jag ned dig på stället. Palle höll bösspipans mynning under nästippen på Kristian, hvilket utöfvade en väckande inverkan på dennes slumrande mod, ty han tog sabeln och gick uppför trapporna, åtföljd af Palle, som höll bössan riktad mot Kristians bakre del, för att påskynda hans gång. : Jens slagtare hade emellertid hamrat på porten med en väldig stör, och det märktes väl, att ej mycket återstod af portens motståndskraft. — Fortfar du bara, Jens, så ger den sig till sist, ropade lille Kristian Peersen, som sjelf icke deltog i stormlöpningen, men uppmuntrade de andra genom att ideligen ropa till. dem med sin gälla röst. I detta ögonblick visade sig Kristian Hjulben med dragen sabel på altanen; bakom honom syntes Palle, sigtande med bössan. — Tillbaka, eller jag skjuter! ropade Palle Löve, men Kristian Hjulben, som vid åsynen af de många vredgade männen alldeles -förlorade besinningen, kastade sig tillbaka mot Palle — skottet brann af och ett förskräckligt vrålande följde. Den lille Kristian Peersen, som genast hade tagit till reträtten, så snart han hörde Palles hotelser, hade blifvit träffad och fått alla haglen i den mest köttiga delen af sin lekamen. Han låg nu på jorden och jemrade sig