Dagens Nyheter – 19 juni 1871, sida 3

Article Image
och beskyddarinnor bland det täcka könet i hufvudstaden. Muais revenone au rendez-vous, gils vous ploit. Piqeureu utsåg till hundar löjtnanten grefve Carl Gyldenstolpe vid lifgardet till häst, löjtnanterna friherre Bantr och Cederskiöld vid lifregementets dragoner samt löjtnanterna Ekman och Öberg vid Svea artillerir mente. — Räfven fick sina 15 minuters språng och strax efter kl. half,6 ljöd uppbrottssignalen. Gärdet företedde en ganska li anblick för jägarskaran, som hittills hållit sig inom tullen (enär räfvens utgångsriktning annars skulle blifvit röjd), i det att en hel mängd ekipager, af alla qvalitber, ryttare samt flere hundra fotgängare der afvaktade jagtens begynnelse. Räfspåret ledde rakt från tullen till Komötes-grinden, hvarifrån räfven kastat till höger in i skogen. Ett litet missöde, som föranledde omsadling, förorsakade här första halten, hvarefter jagten strax återtogs. Räfven, som befanns vara af den intrikata sorten, hade, trogen sin natur, gjort åtskilliga smäbugter i börjän innan ban sträckte på allvar. Spåret ledde snart till den sedan schnitzeljagten i fjol höstas viilkända defiln mellan de två björkarne och öfver den invid stående gärdesgården, hvilket hinder successive togs af säväl hundar som jägare. Midtför Liljans inträffade första tapten. Schnitzlarne återfunnos dock i sned riktning, bakåt höger, der man fick praktisera sig utför och genom en rätt oländig mark. En ung hund, hvars jagtifver kom honom satt uteslutande med ögonen följa spåret, råkade i en alltför tig be med trädens grenar och blödde deraf duktigt, men som han tycktes vara af god ras, fortfor han dock oförirutet att gläfsande följa spåret. Man kom nu ned till vägen som leder till Ugglevikskällan, och räfven, som synbarligen sökte ett i motsatta backen beläget gryt för att gå under, hade med s vanliga misstänksamhet undvikit att gå genom grindhålet, utan i stället skuttat öfver gärdesgården strax bredvid. Sedan jägarskaran likaledes satt öfver detta hinder och vidare kryssat åtskilligt omkring i backen på andra sidan, der spåret var ganska svärt att reda ut, befanns detta dock slutligen leda i riktning åt Uggleviksbron. Jagten gick nu på det färska och klara spåret i en mördande pace, till och med så utt en hist gick durch med sin ryttare och syutes aldrig mera till. Då man dels följde vigen, dels ej aflägsnade sig långt derifrån, voro cn mängd ekipager i tillfälle att deltaga i hetsen, barhufvade pojkar och fyrbenta hundar oberäknade, hvilke, om de än icke gjorde någon synbar nytta, dock bidrogo att sätta lif i spelet. Efter att ho passerat Uggleviksbron, hade räfven endast gjort en helt li:en tur, men strax derefter funnit förenligt med sin fördel att återvända öfver Husarbron, derifrån kasta till höger, följande gärdesgården kring djurhazen samt slutligen debouchera på Ladugårdsgärdet genom Nybyggsgrinden, hvars omgifvande glesa staket icke injagade hos honom någen farhåga för försåt. — Strax på gärdet blef en längre tapt, antagligen förorsakad af att blåsten törtagit spåret. Först efter långt sökande fanns detsamma utefter gärdesgården, som i söder begränsar ä och ledande till Laboratorium. k jagten rätt upp till Borgen, der räfven, tan synlig genom sitt röda yttre, sågs helt obesväradt vifta på svanson bland en mängd ryttare och ekipager. Men der blef snart en annan lek af. Som den vilda jagten frams gare och hundar, och räfven visste i sångsten ingen arnan råd än attgöra ett förtvifladt språng öfver en bakom Borgen varande barridr. Men ej ens detta halp; i hack och häl följde hundarne efter, och då räfven ånyo satt öfver barridren, för att söka fria fältet, rycktes rosetten från hans venstra axel af löjtnant Cederskiöld. Hallali, som egde rum kl 6!4, bevistades, som vanligt är, af en stor mängd åskådare till häst och fots samt i vagnar. Som slutreflexion må sägas, att jagten var i allo lyckad, räfvens val af väg vittnade om stor urskilning och lokalkännedom, då, oaktadt den ganska svåra terräng hvaröfver jagten i allmänhet framgick, många tillfällen lemnades den åkande och promencrande allmänheten att beskåda densamma. Ännu en anmärkning: för en räf som så fullkomligt kännar sin terrräng torde försprånget kunna förminskas inda till 5 minuter, ty att löjtnant Björnstjerna härvidlag lät taga sig, var en gärd af complaisancee och ingen logisk följd af omständigheterna.

19 juni 1871, sida 3

Thumbnail