Dagens Nyheter – 15 juni 1871, sida 3

out RAD undertecknädt Paul. Jacobs vä (å Brit töjtnått vid ärtilleriet, ade i 12 år va crib akatälld i telegrafverket och af sina för. män erhållit hedrande intyg om skicklighet redlighet. N enoritrid I ön iäkares mottagfiingsrum. In lika komisk som ovanlig händelse tilldrog sig häromdagen i en af Wiens förnämsta läkares mottagningsrum. Den firade tenoren Sontheimbegaf sig sagde dag till den ifrågavarande. läkaren för att rådfråga honom rörande någon lindrigare indisposition. På trappan mötte hah tehoren Labatt, som kom i satnma ändamål. De gingo tillsammans in i doktorns mottagningsrum, der de af betjenten fingo bud, att tenoristen Miller nyss hade gått in till doktorn. Sontheim föreslog gönast Labatt ett skämt; och! till den ändan gömde de sig bakom portiererna i entrån och väntade till dess kamraten Miller kom ut. I samma ögonblick uppstämde de på Eleazararians melodi jande improviserade vers: Doktor steig im unsre Koehle, Walter, Adams kommen auch, dag von uns ja koiner fehle, wies schon Tenoristen Brauch. Miller såg sig omkring förbluffad och kunde icke förstå hvarifrån sången kom. Skulle strupdoktorn igen vara utrustad med Memnonsstoder eller några andra underbara saker? En obehaglig aning började unpstiga hos honom, skulle det kanske vara unga tenorer, hvilkas strupar doktorn undersökt, för att sedan rekommendera dem till hofoperan? Ett sådant tillopp af tenorer vore då alldeles öfverflödigt, — så lävt ämnar jag mte låta slå mig ur brädet, tänkte Miller och för att visa att hans strupe inte heller var någon dufunge, började han med ljudlig stämma arian ur Trubaduren: O, theure Mutter, Du sollst nicbt sterben. Knappt hade de första granna tonerna ljudit, förr än de osynliga tenorerna föllo in i samma aria, trädde fram från sina gömställen, och under skratt sjöngo alla tre arian till slut. Skada att denna sångare-duell utfördes utan vittnen; en sådan tenor-ensemble skulle ha varit ett pikant lockmedel på en konsert för något välgörande ändamål, tillägger den tidning, der vi hemtat anekdoten. Ett stycke guld från Canada. Hos vakthafvande officern i Berlins högvakt infann sig häromdagen en ung man, nyss anlänl från Amerika. Qvällen före hans afresa hade han der varit tillsammans med ett antal vänner, hvilka vid afskedsglasets klang sammansköto hvar sin dollar att lemnas till den första tyska soldat, som den resande skulle få se bära tapperhetstecknet jernkorset. Så var händelsen med underofficeren i högvakten, till hvilken den resande utbad sig och erhöll tillåtelse öfverlemna denna gåfva från fjerran. Ett dyrt vad. I en biljardsal i Pittsburg höll nyligen en ung man ett vad om en dollar, att han skulle kunna taga en biljardboll i munnen. Han vann vadet — men måste betala en läkare fem dollar för återuttagandet af bollen. En stad Ajöl brukar kalla kaffe med likörer för: Kaffe med avect, — Vill du lricka kaffe med oss? frågade honom häromlagen en vän. — Bara kaffe, nej, jag tacar. — Nej, med likörer, — Bravo, då r jag med, ty, se vi, gubbar, jelfständig dryck, det är endast ens skull, kaffo är ingen till för