Dagens Nyheter – 14 juni 1871, sida 1

Loessöce stod vid hans sida och språkade med honom. Hedemann vinkade åt sina adjutanter och sade ett par ord åt dem, och de redo genast bort i fyrsprång. I nästa ögonblick var allt förändradt: danskarne ryckte fram till anfall. Likasom när Vesuvius utsprutar sina lavaströmmar, som glödande vältra ned utför bergets sidor och förtära allt som kommer i deras väg, så störtade de danska trupperna utför Dybbölberget, sönderhuggande och söndertrampande allt som gjorde något motstånd. Det var en riktig fart i dem: Olaf Rye, Schleppegrell och Biilow förde dem an. På venstra flygeln stormade fotgardet fram. Det var grofva, bredaxlade karlar; med de höga björnskinnsmössorna på hufvudet sågo de ut som jättar. Med framsträckt gevär och kroppen framåtlutad gingo de i stormmarsch; bajonetterna blänkte vid aftonsolens rödaktiga belysning. — Se, nu komma svenskarne, af dem har man ingen pardon att vänta, ropade preussarne och sprungo. Minnet af Gustaf Adolf och Carl den tolfte är ännu icke dödt i Tyskland, fastän Sverige nu har sofvit i fem mansåldrar. När skall väl den hjelte komma, som vill och kan vicka Sverige ur dess långa sjusofvardvala! Sommelius och Lejonhufvud, I tappre svenskar! På Dybbölberget vittnaden I med edert hjertblod om att ännu lefver gamla Sverige!