Dagens Nyheter – 14 juni 1871, sida 1

jättearmar, som hotade att krossa den danska hären med ett jernfamntag. Danska armen hade intagit sin position på Dybbölberget. Detta var då icke alls befästadt; der funnos hvarken skansar eller redutter; det var rätt och slätt ett berg af omkring 250 fots höjd, men särdeles lämpligt såsom försvarsställning för en liten här, som hade att slåss mot en större. Preussarne ryckte fram, braskande och stoltserande — ett, tu, ett, tu! — utmärkt hållning, säker takt, geväret tryckt tätt intill kroppen -— wir sind die Preussen, wir haben die Dänen schon bei Schleswig geschlagen und werden sie heutec wiederum wie Hunde fortjagen! Men redan vid byn Dybböl rönte de ett så varmt mottagande, att de mistade något af sin siratliga hållning. Kanonkulorna, som Bruuns och Baggesens batterier skickade in ibland de tätt slutna lederna, tvungo dessa att upplösa sig och söka skydd bakom staketen. Likväl lyckades det preussarne att få fast fot i Dybböl; danskarne kunde och borde ha antändt byn genom beskjutning, för att beröfva fienden denna tillflykt, men — de nändes det icke för invånarnes skull. Uffe stod uppe på Dybbölberget bakom de små ättehögarne. Men han var icke längre vid så godt humör, som då han var på jagt nere i Böffelkobbel-skogen. Det kom väl förnämligast deraf att han nu stod overksam och UFFE HJELMS OCH PALLE LÖVES BEDRIFTER, Yö.