Dagens Nyheter – 13 juni 1871, sida 1

platsen så länge som möjligt, för att gifva hufvudstyrkan tid till att samla sig. Fienden beslöt skicka två husarsqvadroner fram för att taga byn i besittning. Man såg dem uppställa sig till anfall ute på landsvägen. — Jag kan vil aldrig tro att det är våra gamla vänner från Oversö, som åter vilja helsa på oss, sado Sören Lundegaard. Jag tänkte annars att vi hade slagit ihjäl dem riktigt den gången. — Det ser ändå ut, som om arbetet måste göras om en gång till, yttrade Uffe. Ingen skjuter, förrän jag ger order derom, ropade han sedan. Husarerna kommo ridande i sporrsträck utefter vägen, jorden tycktes skaka under hästhofvarne, de svängde sina blanka sablar öfver hufvudet — det dammade, hven och susade på landsvägen som om en hvirfvelvind farit deröfver. Soldaterna stodo bakom häckarne och i fönstren med gevärskolfven mot kinden och återhållen andedrägt, tysta och stilla, oreligt väntande på kommandoordet. Uffe mätte kallblodigt afständet med ögonen. — Ge—fyr! Det flammade och smattrade från häckarne och husen, allt insveptes i en tjock krutrök, man hörde endast skrik och rop och hofsluz. Då röken omsider bortdunstade, såg man ett tjog husarer och hästar ligga på vägen, och UFFE HJELMS OCH PALLE LÖVES BEDRIFTER, f9å