åtskilliga öfverdrifter (de jutländska stutarne bli icke så snart uppätna och de jutländska silfverdalerna icke så lätt funna!) men man visste å andra sidan att det kommer ingen rök utan eld. Det retade Uffe att han och alla hans kamrater skulle ligga och må godt på Als, utan att röra ett finger, för att drifva fienden ur Jutland. Och hvilken mängd trupper befann sig icke i den fullkomligaste overksamhet på Fyen! Hvarför använde man ej dem till ett infall i Jutland? Uffe talade en gång härom med kapten Amstrup och yttrade sig dervid mycket bittert. Men kaptenen bad honom tiga och sade: — En soldats första pligt är att tro att allt hvad höga befälet gör är utmärkt, och att aldrig låta höra ett kny deremot. En afton då Uffe kom hem, fann han kapten Amstrups visitkort ligga på sitt bord. Han gick då genast ut igen för att uppsöka denne och träffade honom i hans bostad. Kaptenen låg på sin soffa med bref och en hop andra papper utbredda öfver bröstet och magen. Då han såg Uffe komma, sprang han hastigt upp, så att alla brefven och papperen föllo ned på golfvet. — God afton, herr löjtnant! ropade han och tryckte Uffes hand med värma, under det att denne, öfverraskad af det för honom ovanliga tilltalsordet, tog ett steg tillbaka. — Nu är det gjordt, återtog kaptenen, här ligger utnämningen, och i morgon kungöres