Dagens Nyheter – 10 juni 1871, sida 1

tt RN ministern Washburnpe kallade honom on cher ami (min bäste vän). L Internationale, det bekanta arbetaresamfundet i Frankrike, har som bekant spelet en vigtig rol i den senaste rörelsen i Paris. Om denna ligas uppkomst, verksamhet m. m, innehåller Times en intressant artikel, vid hvilgen dock är att märka att den härflyter från en man som är mycket fiendtligt sinnad mot. alla arbetarerörelser, äfvensom att den uppenbarligen tillskrifver Internationale en mycket större andel i den kommunalistiska rörelsen, än den befinnes ha haft. Med denna reservation meddela vi ctt utdrag ur artikeln: ar 1864 utkastade några arbetare i Paris planen till och bildade efter hand ett samfund, kändt under namn af Arbetarnes internationela samfund. Det sträckte sig till alla länder, och dess ändamål var att beskydda arbetarne hemma mot konkurrens af arbetare från utlandet. Men under några ledande mäns styrelse blef Internationale småningom ett slags politisk klubb, der man debatterade och utvecklade planer till en omstörtning af de bestående institutionerna. Samfundet hade sina filialer på många ställen, men dess högqvarter var i Paris, hvarest en mängd republikaner upptogos till medlemmar. Då nu den 18 mars försöket att afväpna dessa män misslyckades och den provisoriska regeringen lemnade Paris, representerade Internationale den starkaste organisation i staden. Dess medlemmar och anhängare voro nu nationalgardister med vapen i hand och hade blifvit mer eller mindre fullständigt organiserade under deu tyska belägriogen. Samfundets ledare bildade genast en centralkomitå för nationalgardet, hvil ken nu kom att råda öfver Paris. Den införde en hemlig organisation af delegerade och representanter, som ledde de olika bataljonerna af den borgerliga armån. När komiten befallde en general att nedlägga sitt befäl måste han lyda, ty de soldater som stodo under hans befäl, åtlydde icke honom utan Internationales delegerade. I revolutionära tider är herraväldet öfver den väpnade nfakten detsamma som herraväldet öfver allt annat, och detta tillhörde centralkomit6n. Dess ledare sökte nu tillkämpa sig en terräng, som var gynsam för kommande operationer. De hade hittills hållits i tukt af statens armå, som under kejsardömet utgjorde Paris garnison, och deras första steg afsåg derför att förhindra återupplifvandet af denna makt. I denna af sigt kastade de staten öfverbord och fordrade att hufvudstaden skulle vara oberoende af Frankrike. De fordrade att Paris icke skulle ha annan garnison än sitt nationalgarde, d. v. 8. den väpnade styrkan under deras befäl, och då staden nödvändigt måste ha en regering, proklamerade de kommunen. Deras afsigt var att aflägsna hvarje myndighet som stod öfver deras egen, och derför fordrade de en municipal regering. som kunde bringas under deras herravälde. När kommunen var etablerad skulle den vara antingen identisk med nationalgardets komit6 eller denna underordnad. Centralkomitån uppställde den som en synlig administration, men den kommenderade alla dess rörelser, och alla, som hyste stridiga åsigter, måste utträda. Naturligtvis ha en mängd olika orsaker bidragit att förvärra upproret. Då dess ledare hållit sina egentliga afsigter dolda, ha alla missnöjda partier kunnat sluta sig till rörelsen. Till och med revolutionärer af andrå nationer ha skyndat till för att understödja en sak, hvilken de betrakta som universel. Det af TInternationale förkunnade broderskapet är icke så mycket ett socialt broderskap som ett industrielt kompaniskap eller en ömsesidig ansvarighet i afseende på arbete och lön. Hela styrkan har också nu för första gången kämpat under rätt gynnsamma vilkor,