Dagens Nyheter – 7 juni 1871, sida 1

Från Fraöckrike. Tidningarne iParis börja nu åter utkomma regelbundet. För ögonblicket förete de ewt särskildt intresse deruti, att de gifva en om ock ofullständig bild af de rådande tendenserna hos den stora allmänheten i Paris. I ett hänseende äro alla, anmärker Times! specielle korrespondent, utan undantag eniga: de fördöma alla våldsamma partistrider och betona, hvad som också helt visst kan betraktas som en allmän önskan bland befolkningen, att nationalförsamlingen nu framför allt bör rikta sin uppmärksamhet på de industriela och materiela intressen som nu fordra lösning och reglering, och ej sysselsätta sig med att diskutera särskilda former för regeringens utöfvande och hvilken som skall stå i spetsen derför. Thiers är ingalunda någon favorit hos den konservativa befolkningen i Paris, som beskyller honom för att han icke kom med kraftigare hjelp, då denna befolkning hade öfvergifvit all tanke på att bjelpa sig sjelf; men den står dock i skuld hos honom för den slutliga befrielsen, och man tyckes derför, för ögonblicket åtminstone, ej med oblida ögon sc att han leder regeringen, en sinnesstämning, som stadgats genom den nu skedda partiella ministerförändringen. I Paris råder i långt större utsträckning än man skulle förmoda, och i qvarter, der sådant måsfe väcka största öfverraskning, en dold sympati för kommunisterna, som är i jemn tillväxt och utbreder sig mer och mer på grund af den stränghet, hvarmed de fångna insurgenterna behandlats. Ännu är man för utmattad och för kraftlösg, för att den politiska ovilj:, som glöder under askan, skall kunna slå ut i full låga; men den bitterhet, som slagit rot i mänga sinnen i Paris under senaste dagarne, skall knappast värta, till dess den kan skaffa sig luft på konstitutionel väg, utan långt snarare antaga form af social än af en politisk strid, och det skall följaktligen blifva så mycket svårare att bekämpa och qväfva denna bitterhet, som partiet naturligtvis icke offentligt vill organisera sina krafter. Man finner nomligen i de röda qvarteren otvetydiga bevis på, att den gamla striden om principer är så långt ifrån att vara slutad genom den sista sammanstötningen, att den egentligen derigenom blott kan anses hafva inträdt i ett nytt stadium, samt derpå, att de 30—40,000 kommunister, som ännu hafva sin frihet, i förening med deras måpga beskyddare mer än någonsin äro beslutne att söka hämnd för det obarmhertiga nederl.g, de nu lidit. Då föregående revolutioner undertrycktes blefvo samtidigt de passioner, som de väckte till lif, qväfda för lång tid; men nu, då den permanenta kosmopolitiska förening, som man känner under namnet CJuternatioralet, ntbreder sina grenar öfver hela Europa och vänder de politiska förvecklingar, hvilka i hvarje land kunna uppstå, till nytta för sina syften, nu skall man knappast behöfva vänta länge på utförandet af andra akten i det drama, hvars första akt nyss fätt ett så tragiskt slut i Paris. Hållningen hos den franska hufvudstadens befolkning under nuvarande kris kan ingalunda betraktas som tillfredsställande, man söker förgäfves deri någon känsla af det ansvar, som hvilar på denna befolk