— Vi äro vid Bov, precis på samma ställe der vi för fjorton dagar sedan lärde tyskarne dansa hamburgervals ända ned till Rendsborg. . — Således ha vi ingenting vunnit? — Inte ett halmstrå, snarare förlorat, ty vi skola draga oss ännu längre tillbaka. Kanske sitta vi fjorton dagar härefter och hålla utkik någonstädes deruppe vid Skagen. Uffe suckade. Svält och möda, blod och svett, sår och död — mycket offradt, intet vunnet. Kapten Amstrup märkte det sorgsna uttrycket i Uffes ansigte och sade derför: — Vi skola icke tappa modet. Efter den onda dagen kommer den goda, säger turken — skål, Uffe! Han stötte sitt glas mot Uffes, denne drack långsamt, men det klara vinet kunde icke förjaga hans dystra tankar. På Als sammanträffade Uffe med Björn. De blefvo båda inqvarterade i en stor bondgård. Bonden var en ifrig danskvän, hans två söner voro med i danska hären, och sjelf hade han varit mycket verksam för att få landstormen organiserad. Hans långa blå fock hängde på väggen, på kragen var en hvit remsa fastsydd; det var den alsiska landstormens uniform. Sjelf hade han gevär, men åt sitt folk kunde han endast gifva ett slags lansar, hvilka giordes af lie-blad, som bundos fast vid långa skaft. Nils Johånnsen, så hette han, var vid godt lynne, han hvisslade den tappre land