Uffe gick med nedlutadt hufvud, försjunken i sina tankar, då han plötsligt skrämdes af ett dundrande: N — Halt! Hvem der! Han tog ett steg tillbaka och såg en fälld bajonett framför sig. — Hurra! ropade Sören, nu äro vi hos danskarne. Skildtvakten delade cmellertid icke hang glädje, utan sade med köld: — Lösen! Denna kände hvarken Uffe eller Sören; de blefvo derför, enligt sin begäran, förda till vakthafvande officeren, för att afgifva en förklaring. Under det Uffe som bäst stod och berättade sina öden, afbröts han plötsligt af någon som fattade honom i kragen och ropade: honom tar jag; det är en af mitt folk. , Det var kapten Amstrup, som utan vidare omständigheter förde Uffe bort med sig. — Ändtligen har jag då funnit en liten solglimt midt i ailt detta clände, utbrast han. Jag tänkte att ni låg nero vid Slesvig med näsan ett stycke under jorden, eftersom jag inte har sett er på så länge. Men vet ni hvad, det gör mig lika godt som en sup gammal rom att återse er, ty ni är ändå ett strå hvassare än alla de andra smörgåshjeltarne jag har i mitt kompani. Ni skulle ha sett huru de länga karlarne sprungo i går i Flensborg som en flock kaniner, då man inbillade dem att preussarne voro der. Nu ligger jag häri UFFE UJELMS OCH PALLE LÖVES BEDRIFTER. GS,