sig att sätta sin fot inom hans tröskel. Hon slog hårdt igen dörren efter sig, och sedan dess har jag icke sett henne. Jag saknar henne mycket, ty nu har jag ingen, med hvilken jag kan tala om dig. Om någon tid, hoppas jag dock, skall det väl lyckas mig att åvägabringa en försoning mellan henne och pappa, men ännu har jag icke vågat göra något försök i den riktningen, dertill känner jag mig alltför svag och betryckt. Emellertid blef jag sjuk och måste ligga till sängs i två dagar. Pappa skötte mig med en ömhet och kärlek, som jag icke på länge, jag kan nästan säga aldrig, förmärkt hos honom. Hela timmar satt han vid min sjukbädd, en gång fattade ban min hand och kysste den, men ditt namn kom icke öfver hans läppar. Icke desto mindre tror jag, att han tänker mycket på dig, kanske lika mycket som jag — men nej, så mycket kr han icke tänka på dig. Hvarje rapport från krigsteatern, som här utgifves från trycket, köper han; han säger visserligen att det är bara för att följa med krigshändelserna, men jag har nog sett, huru ifrigt han genomläser förteckningen öfver de döda och sårade. Den dag då underriättelsen om det olyckliga slaget vid Slesvig kom, kunde han knappt vara fem minuter hemma. I hvarje ögonblick sprang han ut — han ville icke säga, hvart han gick, men jag vet väl alt han,var i krigsdepartementet och på flera andra ställen, der han trodde sig kunna få