Dagens Nyheter – 5 juni 1871, sida 2

Uffe gillade detta förslag, så mycket hellre som hans fötter voro ömma af de långa marscherna och de våta stöflarne tryckte dem hårdt. Sadel och betsel fingo de hjelpa sig förutan; d t gick bra för dem ändå, fast de endast hade en grimma och en tågstump att styra hästen med. De redo i raskt traf. Sören Lundegaard visste icke hur han skulle uttrycka sin glädje, gång efter annan uppgaf han muntra rop för att gifva tillkänna, i hvilken förträfflig sinnesstämning han befann sig. Äfven Uffe kände sig väl till mods: han hade ju sluppit ur buren, ingenting hindrade honom numera från att strida för fosterlandet. YDet blef emellertid allt ljusare, hus och träd framträdde efterhand ur nattens töcken, hvari de varit insvepta, men ännu såg man icke till någon menniska, och alla dörrar voro stängda. — Hvyart rida vi nu? sade Uffe, i det han saktade fartev. -— Till Flensborg, menar jag, svarade Sören; eftersom vi nu äro på stora landsvägen och rida i nordostlig riktning, så vet jag icke, huru vi skulle kunna komma till något annat ställe än till Flensborg. — Men hvem är nu herre i Flensborg — danskarne eller tyskarne? Kanske vi rida rakt i gapet på preussarne igen; i sådant fall kunde vi ha besparat oss detta nattliga äfventyr och lika gerna stannat i Oversö. — Ni har rätt, sade Sören och lät sin häst