skulle lemna dem på posten. Många hus vid ändan af den gata, som leder till Bastiljen. rökte och vorosvärtade af elden, under det att sjelfva gatan, hvars stenläggning var upprifven, var full med vattenpussar och beströdt med lik, hufvudbonader och baljor. Då jag kom in på Poulevard des Italiens fick jag höra ett häftigt oväsen och såg en ofantlig trängsel. Det var ett tåg af fångar från Buttes Chaumont, till ett antal af 5000, på väg till Versailles. Bland dem voro några af de beryktade Belleville-amazonerna, smärta, välvuxna qvinnor, klädda såsom män, med håret upplagdt i flätor, fästade tätt intill hufvudet. Deras uppträdande blef signalen till ett allmänt tjut och de kunde ha blifvit illa nog meffarna af flera åskadaro nvilkas vrede dref dem att rusa fra 5 emot fångtransporten, om inte kavallion som på båda sidot eskorterade, -auo ekyddat dem. Jin fånge, en svartmu ski, grof Karl med yfvigt. svart hår, satte sig ned i hörnet af gälan de Ia Paix och nekade att gå längre, I det han knöt näfvarna åt folket och skar tänderna. Efter flera misslyckade försök att få honom att lyda, förlorade en af soldaterna tålamodet och rände bajonetten två gånger i kroppen på honom, med tillsägelse att resa sig opp och gå lik som de andra. Säsom man kunnat törutse inedförde den metoden inte önskad framgång; mannen greps hu och sattes på en häst, men kastade sig strax ned igen. Nu bands han vid hästen: svans och släpades gatan framåt. Han afmattades snart i följd af Dlodsförlust och sedan hans upprörda sinne på detta sätt lugnats, stoppades han in i en ambulansvagn och fördes vidare under folkmassans skrik och skränande. Erkebiskopens i Paris afrättning. En fånge i la Roquette, hr Evrard, officer vid 106:te nationalgardes-bataljonen, berättar följande detaljer rörande erkebiskopens m. fl. afrättning: Onsdagen den 24 maj, kl. halt 8 på aftonen, infann sig fängelsedirektören — en viss Lefrangais, hvilken sjelf lärer i 6 år varit galerslaf — jemte 50 insurgenter i den afdelning af fängelset, der de förnämsta fångarne förvarades. En officer gick omkring i cellerna, utkallande först erkebiskopen och derefter hr Bonjean, abb Allard, pater Duoudray, abb6 Deguerry, Madelaine-kyrkans pastor, samt pater Clair. Sedan fångarne blifvit samlade, fördes de ned på den väg, som löper rundt omkring fängelse-byggnaden, och voro, för såvidt jag kunde se, på båda sidor om denna nationalgardister uppställda, hvilka mottogo fångarne med förolämpningar och smädelser, som jag verkligen icke kan i skrift återgifva. Mina olyckskamrater uppställdes på fängelsegården, hvarest en afdelning gardister med laddade gevär väntade dem, Hr Darboy trädde fram och, vändande sig till sina mördare, yttrade han några få ord om förskoning. Två af dessa män nalkades erkebiskopen, och i sina kamraters åsyn knäböjde de för honom och bådo om hans förlåtelse. De andra insurgenterna rusade genast fram till dem och drefvo dem bort under häftiga förebråelser. Härefter återvände de till fångarne, öfver hvilka de pu utöste sin förbittring. Truppafdelningens befilhafvare blygdes förmodligen häröfver, 1y han befallde dem tiga, och genom ett tal, som började med en mustig ed, erinrade han dem om att de kommit dit för att skjuta dessa män, men icke för att öfvertalla dem med ovett. Männen tystnade och begynte på sin löjtnants befallning ladda sina vapen. Pater Allard ställdes invid väggen och sköts först. Sedan kom turen till hr Darboy; han föll, utan att säga ett ord. Samtliga sex fångarne afrättades sålunda, alla ådagaläggande det största lugn och mod. Hr Deguerry var den ende, som visade ett ögonblicks svaghet; men får man tillskrifva denna snarare hans hellsotillstånd, än fruktan för döden. Sedan den tragiska exekutionen var fullgjord i närvaro af endast ett anval banditer, lades de olyckliga offrens kroppar i en för tillfället reqvirerad lastvagn, tillhörande ett jernvägsbolag, samt ftördes till kyrkogården Pere la Chaise, der de kastades i den på allmänningen sist uppkastade grafven, utan att man sedan cns gjorde sig möda att betäcka dem med litet jord.