Dagens Nyheter – 5 juni 1871, sida 2

-— UJ — Det var nästan alldeles mörkt, ty lampan sjöng på sista versen, men Uffe kände igen Sören Lundegaards röst. Denne hviskade åter till honom: — Nu äro vi fria och kunna komma ut — se der, hvad jag har gjort i natt. Uffe vände blicken -.åt väggen till och blef varse ett hål deri, tillräckligt stort för att en man skulle kunna krypa derigenom. — Jag märkte att väggen gaf efter, då jag tryckte på den, sade Sören; den består bara af lös lera; och medan de andra sofvit,har jag derför åstadkommit det här hålet. Rundtomkring hörde man endast snarkningar i alla möjliga tonarter, från den djupaste bas till den högsta diskant. De tyska skildtvakterna sutto nere vid dörren och nickade med hufvudena. -— Nu få vi lof att skynda oss, sade Sören, innan någon vaknar. Kiyp ni först genom hälet, så kommer jag efter. Nej, har ni öppnat vägen till frihet, så skall ni också sjelf i första rummet njuta fördelen deraf, sade Uffe. . — Nej, så sannt jag lefver, skall ni krypa först ut. Jag har gjort hålet egentligen för er skull, emedan jag såg huru bedröfvad ni var öfver att ha fallit i tyskarnes händer. Jug kan dessutom alltid komma ifrån dem på ett eller annat sätt, äfven om det skulle gå på tok den här gängen. Nå, så skynda er nu; här är ingen tid att förlora.