närmaste grannar för sådana. Långt bort såg man Jjus lysa, det hette, att det var proeussarne, som tändt lyktan för att finna dunskarne, här och der brann ett skott af, och det hette då att uu hade de preussarne midt ibland sig. Pailles gälla röst hördes ropa: — Front mot höger!... Holiah! Der ä preussarne — se, der vid huset är dera fana — gif akt! ligg an! ge fyr! Då det icke blef någon skjutniovg af, ropade Palle vidare: — Finnes här inga kanoner? ... Fram med kanonerna! Se så, skjut baral... Men hvarför skjuta ni då inte, era kanaljer? — Vi ha glömt ta med oss något krut från Flensborg, blef svaret. — Kunna ni då inte ladda med patroner, dummerjönsar? Se ni inte, huru preussarne rycka frum på backarne derborta? Ge fyr! — Nej, det är värt eget folk, sade en ung löjtnant, men Palle öfverröstade honom! — Tillbaka! tillbaka! Välta den der proviantvagnen ned i diket, den spärrar vägen för oss! Tillbaka! tillbaka! Och tillbaka gick det utefter den smala landsvägen med en förskräcklig fart; den enc efter den andre trängdes nedi diket och kraflade sig åter upp under väldiga eder. Hade de olyckliga meckienburgska dragonerna, som andra danska jägarekåren gick så illa åt vid Oversö, varit tillstades här — då skulle de