ryckte framåt, och vi följde honom; Vi hörnet af gatan, ungetär hundra steg frår nyssnämnda ställe, låg en fiende, som änm andades konvulsiviskt, men hos hvilken dej icke fanns mycket lif qvar. Hans hufvud hade genomborrats af en kula, och en blod: pöl hade bildat sig på gatan: På andra si dan visade eo låbg blödstrimma, hvar er anhan sårad man hade framgått, för att såsom vi trodde, söka sig ett hviloläger; att han dock ännu hade krafter qvar till en fortsatt strid bevisades af ett skott som aflossades från en gård på ett par hundra alnars afstånd från oss. BSoldaterna besvarade emellertid med en väldig salfva detta skott, så att det blef omöjligt för honom att hålla den port öppen, från hvilken han skjutit. Söldaterna å Fin sida kunde icke gerna förfölja och tillfångataga honom, emedan de derigenom skulle ha aflägsnat sig alltför långt från sin egen anfalls-linie och möjligen råkat 1 de rödast våld, hvadan mannen undkom. En korrespondent i Versailles skrifver: I Versnilles rådet -tor uppståndelse bland emigtänterna ock -ke ännu mer inom de politiska cirklarna. Fd snart nyheten spred sig om att de buscgrude insurgenterna satt eld på Paris och brände de offentliga byggnaderna, uppstod eu obeskriflig rörelse blaud parisarne i Versailles, hvilka nu utgöra fyra femtedelar af den sistnämda stadens befolkning. Hldsignaler gålvos och eldsläckningsmanskapet, formeradt i kompanier, sävdes med sina sprutor mot den brinnande hufvudstaden. Avenyerna BSaiot Cloud och Paris voro uppfylda med folk, som gått ut för att med dödshotelser på läpparna möta fångtransporterna. De angeväma dagar voro längesedan förbi, då man hade hoppats på att snart få återgå will sitt lugna hvard:gslif. Det var lätt utt se, att insurgenterna väl hade valt sin hämd; hvar och en kände sig träffad då han lyssnade till de bjertskärunde skildringarna uf dem, som komiwo frän Paris. Utrop al fasa hördes bland mängden; då fäångarne passerade hördes utrop af: Död åt skurkarne! Död är mordbrännaroe! Död åt röfrarne! I slutet af en lång konvoj pationalgardister kom en vagn, på hvilken lägo nägra sårade. Främst satt en man med starkt markerade drag, örn näsa, djerfva och nimanande blickar, bredt ansigte och svart skägg, — en verklig typ för en vacker skurk. Han var en af insurrekwionenus chefer. Klädd i svart sammetsjacku, med yfvigt hår och breda skuldror, log han åt förolämpningarna och utmanade den van sioniga massan. kn vacker ung flicka, med ett det allra mildaste ansigte, slog honom med sin parasoll. Han rätade hastigt upp sig och besvarade med hån de förolämpningar, som haglade öfver houowm. I ären tappra uu, der för att jag är en fånge. Inte en iblaud cr skulle våga se mig i ansigtet om jag vore fri. Jag trodde ett ögovblick att folket skulle droga fången ned af vaguen. Maussan hade senombrutit eskorten och några klättrade upp bä deu ännu i rörelse varande vaguev. Slag med flatan af sidogevären måste utdelas för utt få de ifrigaste att draga sig tillbaka. Detta är blott en händelse bland hundra af samma slag, men der visar, till hvilken grad sista akten i insurgenoternas drama har upp: etat folkets siunen och hvilken demoralisaion blir följden af sådana skådespel. Kommunens sista dagar. (Ur Times.) Paris den 29 muj. Paris är fullkomligt lugnt. Bodarne börja tt öppnas. Gatorna äro uppfyllda med folk, som undersöka huru vidsträckta skadorna ! iro. Fängar i grupper på hundra föras under. NS NEN AIGA: IRAN mg VPS RNE NET DG sar ND