från Frankrike, Versaillarne mot kommunisterna. Ena af Times korrespondenter i Paris skrifver den 27 maj, bland annat: Djerfheten hos vissa ingurgenter, hvilka drifvits till förtviflan och, såsom jag förmodar, anse att det är bättre att skjutas under pågående strid bakom en barrikad, än såsom hjelplösa fångar, är i högsta grad förundransvärd. I går såg jag två af dem försvara en barrikad under nästan en hel timma emot omkring tolf bepröfvade soldater — de flesta af dessa hade tillhört den gamla franska armön samt nyligen återkommit från den tyska fångenskapen, och de kommenderad:s al en officer vid f, d. kejserliga gardet. Jag anklagar icke soldaterna på minsta sätt, de skulle ha framryckt med bajonetten ett dussin gånger så väl som en, om officeren P le tillåtit dem det; men han sade mig att han hade order att följa den principen att hellre uppoffra tid än Nf och att verka långsamt men säkert. Sålunda händer det att tjugu soldater stå och skjuta helt lugnt på ea barrikad, bakom hvilken kanske endast tro eller fyra röda finnas, och storma den först sedan deras eld upphört att bosvarus. Vi sågo ett sådant exempel härpå i går, då vi, som tyckte att vi uppehållit oss länge nog bland de röda, begäfvo oss uppför en tvärgata och, till våra vänners (de rödas) förvåning och mähända äfven förPxgolse, slöto oss till en afdelning skjutande Cversaillare. Omkrivg ett dussin sädane underhöllo en liflig eid, skyddade af en läg stenbarrikad, bakom hvilken de lågo på knä. På icke mer än cirka 60 alnars afständ derifrån var en annat mycket större och starkare barrikad, hvilken de redan hade bröfrat, och hvarvid, enligt befälbafvande fficerens berättelse, en qvinna, som kämbade till det yttersta, hade blifvit dödad, Vid dess försvar hade man användt en amerikansk kulspruta, hvilken var qvarlemnad lerstädes, förmodligen emedan de två hästar, som dragit den, hade blivit dödade; de lågo utsträckta invid densamma, genomborrade med många kulor. Efter en stund upphörle soldaternas eld att besvaras, och en af lem utropade att han hade dödat den enda nittills gvarvarande fienden. Det var icke lesto mindre nödvändigt att iakttaga en ss försigtighet, alldenstand under en gaustrid hvarje hus kan gömma ett dussin nän, som sparat sina skott för en öfverumpling; också frågade nu officeren, om ot fanus någon tapper man som ville våga ig ut för att rekognoscera terrängen. Geast trädde ena soldat fram, men han förlarades vara alltför öfverdädig — en vågals, som skulle onödigtvis riskera sitt lif; ch en annan frivillig utsågs, som beordraes att hälla sig tätt invid husen samt i frigt iakttaga den största försigtighet. Efer en stund kom han tillbaka och förklaade passagen vara fri, hvudan officeren, i: et han spände hanen på sin revolver, j