Dagens Nyheter – 31 maj 1871, sida 2

-— OU båda anförarne helt och hållet åt återseendets glädje. De språkade en stund om denna aftons märkliga bedrifter och glömde derunder ögonblickets nöd och faror, tills Palle utbrast med en suck: Ja, det var lyckliga tider, då man lugnt och sorgfritt kunde kämpa för fäderneslandets väl — men nu, hvad skall slutet blifva på detta? — De kunna då inte göra oss värre än slå ihjäl oss, tröstade Kristian Hjulben: — Det är tungt att dö vid så unga år, när lifvet ännu han så många bebag att bjuda en på... Men finnes då ingen möjlighet att fly, att komma härifrån? — Jag vet inte, huru det skulle gå till. De två länga bestarne derborta se ut som om de hade den största lust till att ränna bajonetten i lifvet på oss, så att det är allt bäst att vi inte röra oss ur fläcken. Nej, vi kunna likaså gerna stanna der vi äro; vi skola i alla fall en gång dö. Palle vände sig åt andra sidan, han vred sina händer och fällde bittra tårar vid tanken på alla de loftal öfver honom som skulle komma att stå i Skandinaviens. Morgenröde nästa vecka, hvilka loftal han sjelf uldrig skulle få läsa! Rufvade man deruppe under tskåsen på hemska dödstankar, så var lifvet så mycket lustigare på mnedra botten. Friskaremännen, som redan vid sin ankomst hade varit temligen