männen uppätit lefvande, ty att döma efter hvad man erfarit; tycktes trosskuskarne i synnerhet vara utsatta för tyskarres unpprörande våldsamheter. Berätturen b:skref så lifligt att håren reste sig jå s.amtiga ähörärnes hufvuden, khuruledes dets uvlycklige trosskusken blifvit serverad på ett jitte-fut, och de onaturliga menniskorna hide då skurit skiftor uf honom alldeles som man skär cn stek; och de åto med god åptit samt lennade ingenting qvar utom håret och naglarne. Palle och alla de andra ropade bögt att denna historia var osunt från början till slutet, men de törmådde icke nedtysta en stämma i deras inre, som sade dem att det, tyvärr, icke var omöjligt att den ändå innebar cn god del Bunning. Medan mun resonuerade om denna gräsliga historia, kom en bonde springande och anmälde helt förskräckt, at friskarorna hado intagit Löit och ryckte fram mot Tolk. En isunde räddhåga intog alla vid denra ww derrättelse, men Palle fattade sitt gevär och ropade: — Soldater och tappra vapenbröder! Må vi försvara oss till sista man och hellre döda hvarandra inbördes än Iefvande falla i dessa vidunders bänder! Alla följde honom och skyndade till barrikaden, söni skyttarne besatte, under det ut de åttå trösskuskarne ställde sig bakom dem möd sinä liar,