Explosionen vid Marsfältet. I ett bref till Times lemnas följande beskrifning öfver förstörelsen af Rapps patronfabrik i Paris: Den 17 maj hördes omkring kl. !4 öfver 5 i hela Paris knallen af en förfärlig explosion. Jag satt på boulevarden och skall icke lätt glömma den allmänna förvirring, som detta ljud framkallade, eller de vilda uttydningar, som genast följde derpå. Det blef en allmän rusning i den riktning, der man såg ofantliga rökpelare uppstiga iluften, och snart, med underbar hastighet, spred sig från mun till mun den nyheten att Rapps patronfabrik vid Marsfältet hade sprungit i luften. Det försäkrades naturligtvis genast att skurkarne i Versailles hade haft sin hand med i spelet och officiela tidningen för i dag yttrar sig härom i ordalag, som om detta icke vore tvifvel underkastadt. Troligt är emellertid att verkliga orsaken till explosionen aldrig skall blifva känd, Vid en stor krutexplosion är det icke antagligt att någon, som befonnit sig nog nära för att kunna gifva trovärdiga upplysningar, blir vid lif. Först trodde man naturligtvis att alla arbetarne befunno sig i fabriken då explosionen inträffade, och derför sattes allmänt tro till uppgiften att flera hundra personer omkommit. Lyckligtvis undgick emellertid större delen af dessa en säker död i följd deraf att de den dagen ovanligt tidigt hade lemnat fabriken, och antalet dödade antages nu uppgå till 100 eller 150. Antalet mer eller mindre skadade skall deremot troligen åldrig blifva kändt, ty kulor flögo i tusental omkring i alla riktniogar och träffade personer, som voro flera hundra alnar från olycksstället, under det att andre krossades af fallande stenar eller sönderskuros af glasbitar, som röko omkring. Jag kom icke fram till den plats, der fabriken hade stått, förrän nästan alla de stympade, svartnade lik eller rättare fragment deraf, med hvilka platsen var öfversållad, voro bortskaffade; men ögonvittnen ha sagt mig att anblicken var sådan, att en skildring deraf ej kunde göras utan att edra läsare skulle känna sig illamåetide. Jag måste äfven lemna åt er fantasi att föreställa er utscendet af en plats, der mer än 100 kroppar, svärtade af elden och slitna i stycken, lem från lem, bokstafligen hade regnat ned från en betydlig höjd. Jag såg sjelf — annars skulle jag inte ha trott det — en half kropp nedtagas från taket af ett af de högsta husen i grannskapet. Men hvad som förvånade mig mest och något, som är mindre ohyggligt att tala om, var den totala förintelse, som fabriken undergått; det finnes knappt något spår af den. Man såg sig omkring med undrande blickar för att upptäcka, hvar den hade stått. Några kolade bjelkar, en eller par kakor bly, som smält och åter stelnat, on oräknelig mängd af tomma patronhylsor och när och der enaskhög, det var allt som var qvar. Ännu mera märkvärdigt var kanske förstöringens omfång. Då vi passerade en gata, nära en half engelsk mil från fahriken, sågo vi att knappast en enda ruta var hel. Gatan var betäckt med ett tjockt lager af glasbitar. Närmare, dock på flera hundra alnars afstånd, hade taken på några mindre starkt byggda hus instörtat, och i andra visade gapande sprickor att äfven de solida murarna hade måst gifva vika. En husrad inom kanske hundra alnar från fabriken hade blifvit fullkomligt spolicrad, så vidt man kunde döma af det yttre. Det var icke tillåtet att gåin i husen, ty de voro så skadade, att man ej kunde veta hvilket sgonblick de skulle ramla, men då man såg genom fönsterna, märktes att knappt en möbel var hel Alla rum sågo ut som en bomb hade kreverat 1 dem. Dock undkommo många af invånarne med lifvet. Jag hörde en qvinna omtala att hon höll på att kläda sig då explosionen mträffade, och ehuru hon kastades framstupa på golfvet, förmådde hon dock resa sig och rusa utför trapporna. Utanför husct fann Hon en vit af sängens nnehåll, som hade slungats ut genom fönstret, och hvarmed hon skylde sig till dess någan madlidgaam oranne länade henne en