Dagens Nyheter – 25 maj 1871, sida 2

Ar Sh JE. vid värjorna och svängande dessa i luften ropa pardon. Fienden slutade då att skjuta, men han hade likväl blifvit så slagen med häpnad öfver det hårdnackade motståndet, att han ej tordes straxt närma sig, utan förblef qvarstående ännu en stund, likasom jägaren hvilken icke vågar nalkas det fallna lejonet. Först sedan tyskarne hade förvissat sig om att de verkligen icke hade någonting att frukta af danskarne, ryckte de fram och afväpnade dem. Det skar Uffe djupt i hjertat, att han måste aflemna sitt gevär och sin sabel. Han kunde icke tröstas, ehuru de fiondtliga officerarne, ja, sjelfva general Wrangel, betygade de tappre jägarne sin högaktning för deras hjeltemodiga motstånd och ehuru han visste att han och hans kamrater i tre timmar hade försvarat sig mot en tjugu gånger större styrka. Fångarne fördes till Oversö, för att der tillbringa natten och följande dag marschera till Rendsborg. Tyskarne bemötte dem mycket godmodigt. Uffe blef inqvarterad på ett ställe tillsammans med åtskilliga andra. Han slog sig ned i en vrå, för att vara så obemärkt som möjligt. Sören Lundegaard tog plats vid hans sida och sökte uppmuntra honom så godt han kunde; bland annat erinrade han honom om huru de sutto arresterade tillsammans i polisfängelset i Köpenhawn. — Vår herre är icke död ännu, sade han,