SA OO KUVV rädd för att de stackars dragonerna ännu mindre kunna tåla det. Dragonerna visade sig nu uppe på vägen. Sqvadronchefen tycktes hysa samma åsigtor som Sören, ty han vägrade att rycka fram på denna sumpiga mark. Men gamle Wrangel menade att han förstod saken bättre: Vorwärts oder cassirt! ropade han, och då hjelpte inga invändningar. Öfverstelöjtnanten hade gifvit sitt folk order om att icke skjuta förrän det kommenderades: ge fyr! Dragonerna sågo ståtliga ut, då de vu i sina glänsande uniformer galopperade fram till anfall. Öfverstelöjtnanten stod bland sitt folk och mätte lugnt afståndet med ögonen. — Lägg an! kommenderade han. Dragonerna voro då helt nära och hotade att inom några ögonblick rida öfver hela truppen. — Ge fyr! Nu hejdades plötsligt rytteriets framfart, hästar och menniskor vältrade om hvarandra, eder, rop och förbannelser blandade sig med de oupphörligt smillande skotten; ty jägarne fortforo att skjuta, då de hade kavalleristerna på knappt trettio stegs afstånd, och de olyckliga dragonerna kunde hvarken komma fram eller tillbaka, emedan deras hästar fastnade i dyn. Sören sköt flitigt; nu kunde han också sigta, så att skotten träffade säkert. FPlötsligt fick han ögonen på den dragonofficer, som han förut hade sett färdas genom skogen, då han och Uffe nödgades gömma sig bakom