Dagens Nyheter – 25 maj 1871, sida 1

förskräcklig fart; de försvunno ur sigte för en stund, men blefvo åter synliga på en i närheten belägen backe. Husarerna hade fått ögonen på dem och satte efter dem; de redo i vild fart, men kanonerna hade lyckligtvis ett godt försprång, så att de i alla fall hunno undan, hvilket man kunde sluta deraf att husarerna snart nog återkommo, utan att föra dem med sig. Men nu gällde det också att rädda fotfolket. — Venster om! Framåt... marsch! kommenderades, och så ryckte man hastigt ut ur byn. De hade ännu ej passerat de sista husen i denna, då de hörde hofslag dundra från Trenebron; det var meklenburgska dragoner och hannoveranska husarer, som kommo ridande i raskt traf för att hugga in på dem. Eftertruppen höll dem visserligen tillbaka med sin häftiga eld, men det kunde icke räcka länge; man hade, att vänta en kavalleri-choc. Jägarekären passerade nu en liten skogsdunge, som för ett ögonblick dolde den för kavalleriet. Öfverstelöjtnanten begagnade sig af detta ögonblick. fan lät jögarne lomna stora landsvägen och marschera ned på en sank äng, der vattnet stänkte om benen på de Här fattade de posto och gjorde front mot landsvägen. Sören förstod denna manöver och sade förnöjd till Uffö: . — Vi få snufva af det här, men jag är UFFE HJELMS OCH PALLE LÖVES BEDRIFTER. 59.