Dagens Nyheter – 23 maj 1871, sida 2

kåen; nu ha alla våra vedermödor en ända. De gingo raskt på och trädde in i förstugan. — Här går det muntert till, sade Sören; hör, hur de sjunga derinne! Med dessa ord ryckte han upp dörren, men tog 1 detsamma ett steg tillbaka, ty rundtomkring det långa bordet sutto tio eller tolf friskaremän i blusar; de höga hattarne voro prydda med tuppfjädrar, och svart skägg hade alla. Framför dem stodo ölmuggarne, gevären hade de kastat ifrån sig; de sutto och sjöngo glada dryckesvisor. Sören kände sig mindre väl till mods vid denna anblick, ty två mot tolf är kanske ändå något för litet. Men till hans lycka syntes friskaremännen hysa betänkligheter af enahanda beskaffenhet; de sågo visserligen blott två man i dörren, men det var ingen som sade dem, huru många stodo bakom dessa två. Knappt hade de fått ögonen på de röda tröjorna, förrän sången plötsligt tystnade, de sprungo upp från stolarne, som en flock uppskrämda höns och rusade ut, några genom dörren i motsatta ändan af rummet, andra genom fönstren. Denna manöver utfördes så hastigt att då Sören och Uffe efte: ett ögonblisks tvekan inträdde i rummet, var detta tomt. — Nej, men se bara huru de lägga benen på ryggen, sade Sören och tittade ut genom fönstret, hvarifrån man såg dem springa öfver