HAVEN gick med dragen sabel och uppmuntrade soldaterna. — De nöten ha bättre gevär än vi, derför skjuta de bättre. Men bryn er inte om det, gån på med bajonetten och kolfven och gen dem intertit till att skjuta, så bli de nog höfliga. I detsamma dundrade det öfver hufvudet på dem, det var Dinesen, som hade kört sina kanoner upp på backarne bakom Dyrehäven och nu skickado ett par granater in ibland fiendens leder. Några flyende danska soldater kommo springande öfver en närbelägen stenmur, i afsigt att försvinna i det inre af skogen. — Halt! röt kapten Amstrup ; hvart ska ni ta vägen? — Det är förbi med oss, preussarne ha nedgjort hela vär armå, inte en enda af oss kommer med lifvet härifrån. -— Då äro ni väl geogångare af fallne soldater, efter som ni ha så förb—dt brådtom. — Ni stanna här! De förlägna fyktingarne vågade ej motsäga honom, utan slöto sig till bataljonen. En stund sednare kommo några andra lika hastigt hoppande öfver stenmuren, de hade tillochmed kastat ifrån sig sina schakåer och tornistrar, för att vara så mycket lättare på foten. — Nu tycks det vara på tiden att vi bryta upp, sade kapten Amstrup. Han gaf trumpetarne order att i sina re