Dagens Nyheter – 20 maj 1871, sida 1

Uffe tackade och åt; han kände sig snart stärkt deraf både till själ och kropp, och bidrog härtill icke litet den rauntra ochupprymda sinnesstämning, som rådde bland soldaterna, hvilka alla längtade att åter bli förda ut i striden, för att få hämnas det lidna nederlaget. Flera af dem som flytt och nu fingo uppbära smälek derför, brunno af begär att utplåna sin skam. Den allmänna stridslystnaden meddelade sig äfven åt Uffe; han deltog icke i samtalet, men låg och lyssnade dertill samt hade mycket roligt åt de lustiga infall och anmärkningar, som än den ene än den andre kommo fram med. Kapten Amstrup närmade sig för att se och språka med dem. Han räckte Uffe handen och tackade honom för det han så oförskräckt hade burit fanan fram mot fienden och genom sitt exempel ingifvit folket ett så godt mod. — Säg mig nu, fortfor han derpå, var det inte er som jag gaf ett slag med flata klingan? — Jo, det var det; jag ville hjelpa en sårad kamrat. — Jaså, jag får då be er om förlåtelse. Jag är något häftig af mig, det har ni nog märkt, och när jag rycker fram till anfall med min trupp, då är jag så ondsint att jag hvarken ser till höger eller venster — men sådant folk som ni är det ju en skandal att behandla på det viset. 3 Uffe uttalade sin sorg öfver att de blifvit tillbakaslagna. UFFE HJELMS OCH PALLE LÖVES BEDRIFTER, 85.