Dagens Nyheter – 19 maj 1871, sida 2

Värst var det att komma öfver mosser, der de hade att vänta sig att de skulle sjunka ned i dyn ända till knäng, ja, ibland ända till midjan ; men preussatne förföljde dem lyckligtvis icke och sålunda lyckades de helskinnade nå den fasta marken på andra sidan. Här fann Uffe Viggos lik; han tog det i sina armar och bar det ett stycke framåt, i hopp att det ännu skulle finnas något lif deri, men han märkte snart att detta hopp var fåfängt; Viggo hade helt och hållet upphört att andas, och hans ögon voro brustna; allt vittnade om att den sista lifsgnistan hos honom slocknat. Uffe lade då liket invid en törnbuske, der han tänkte att barmhertiga menniskor skulle finna och begrafva det. Tillfälligtvis föllo hans ögon på den släta guldriog, som Viggo bar på fingret, och det föll honom då in, att den lätt kunde bli bortstulen af någon rofgirig person, hvarför han tog den af fingret och gömde den, ifall han möjligtvis en gång skulle sammanträffa med Viggos familj. Sedan vände han sig om: den preussiska fanan med de svarta och hvita färgernu svajade nu uppe på Dannevirke; han såg ned på Viggo, det bleka ansigtet var stelt och förvridet, det var den bleka döden som hade segrat både här och der; Uffe höll handen för ögonen, för att icke sc allt detta elände, han tryckte ännu en gång Viggos kalla hand, och så gick han tillbaka, för att sluta sig till