Han såg på Uffe, som låg vid hans sida, och frågade honom, om han icke ville deltaga i måltiden. Uffe skakade på hufvudet. — Jo, visst skall ni äta litet, sade Sören, annars har ni ju inga krafter, när vi ska upp och slåss igen. Ni förde oss an så bra deruppe på Dannevirke, då ni gick framför oss med fanan ; hjertat hoppade riktigt i bröstet på mig, när jag såg er. Skada blott, att vi inte fingo stanna deruppe... Ja, du sneglar på mig, du Kristien Hjulben, men det skall jag säga dig, att nog hin använde du dina långa skånkar, för att komma utför vallen och öfver mossen så fort som möjligt; det var nästan otäckt att se på, du sprang alldeles som en Hjort. — Det var flera än jag som gjorde det, svarade Kristian, hvilken skämdes öfver sin flykt, som han icke tordes förneka. Men få vi oss åter en dust med preussarne, så ska vi nog säga dem ett välment tack för sist. — Ja, låt mig se att du gör det, min gosse, svarade HSören i en viss öfversittareton, ty han visste att han sjelf hade kämpat tappert. Nå, vill ni då inte ha er en liten sup, fortfor han, vändande sig till Uffe; slikt hbjelper upp humöret. — Tack! sade Uffe och tog en klunk ur Sörens fältflaska. ! — Och så litet mat, sade Sören, i det han sköt fläsket och brödet till Uffe.