lederna och med säkra steg gingo de på nytt framåt. . Viggo gick vid Uffes sida, hans ansigte blossade at glädje och stridslust, under det han fortfor att sjunga: Rolf kan segne Utte blegne, Viggo svömmo i sit — ij Här tystnade han tvärt och föll hufvudstupa till jorden. Uffe började skratta, ty han trodde att Viggo hade halkat på den slippriga marken, och detta missöde midt under hans hänförelse föreföll honom komiskt. Men till hans förundran förblef Viggo liggande, utan att röra sig. Han lyftade då upp honom och blef med förfäran varse att jorden under honom var röd af blod. Han ville resa honom upp och stödja honom, men fick i detsamma ett slag med flata klingan af kapten Amstrup, som ropade: Å — Hvo ä ni för ena som gå och dra benen efter er? Framåt karlar! Uffes sidokamrater ropade till denne: — Ambulansen tar hand om honom, Och de efterföljande lederna trängde på, så att Uffe tvangs att följa med strömmen. Nu nådde de äter mossen, der de snart sjönko ned till knäna, smutsen stänkte ända upp till öronen på dem, och gäng efter annan stupade en kamrat, träffad al fiendens kulor. Officer arnes hästar fastnade i dyn och måste dödas; ryttarne hoppade ur sadlarne och sträfvade framåt till UFFE HJELNMS OCH PALLE LÖVES BEDRIFTER, öd