— 4142 — han dem genast taga plats vid bordet. Viggo ursäktade sig för det hån måste försvinna på en half timme — han hade nemligen; säde han, ett bref att eXpediera — men sedan skulle han Komma tillbaka. Man hädö velat att Palle skulle intaga högsätet, eftersom han var den som betälade kalaset. Han skötte sitt kall såsom värd mycket förträffligt, Höll flöra granna tal och föreslog till afsjängande många glada sånger, som slögo mycket än på åhörarne. Ett par trätor, som höllo på att uppstå mellan några af gästerna hade han förstätt att afböja på ett humöristiskt sätt. Men nu började punschen göra sin verkan, blodet blef varmare, de talande mera högröstade, och i dispytens hetta glömde man ibland bort den uppihärksamhet som mar var skyldig Palle. Då Viggo kom tillbaka, diskuterades som ifrigäst frågan, om preussarne skulle anfalla och hvar man i sådan händelse borde möta dem. -Om den första delen af frågan var man ense, nemligen att preussarne icke skulle anfallä; ett par erstaka röster som höjde sig för en motsatt Möning, blöfvo på ett lysande sätt tystade af Palle; som lät några ord utidfalla sig om nervsvaäga och hysteriska pörsoner, som säge spöken midt på ljusa dagen. Men den andra delen af frågan, nemligen livar man borde möta fienden, framkallade en desto lifligare meningsstrid. Visserligen Hade frågan ingön pråktisk betydelse, eftersom man