Dagens Nyheter – 15 maj 1871, sida 1

undrad härpå; allt detta lät så nytt för hans öron; förr hade han alltid ansett det för sägner, som man ej kunde sätta någon tro till, nu vandrade han på de ställen, der det skett; och i följd deraf syntes det honom fullkomligt sannt och visst. De gingo genom byn Bustrup, som bildar eft slags förstad åt BSlesvig. Här utbredde sig en stor slätt, som var väl odlad, men längre bort kunde man skönja hedar och mossar, mellan hvilka här och der en gammal ättehög reste sig. Det var ett stilla, melankoliskt landskap, och dock hade det en utomordentligt storartad karakter, som visserligen till en del var att tillskrifva de mörka, brunaktiga färgskiftningarne och de vidsträckta utsigterna, men i främsta rummet framkallades af de rika minnen, som knyta sig vid dessa nejder. De stannade framför en långsträckt vall af temligen vexlande höjd; på somliga ställen var den icke mera än tre å fyra och på andra ända till trettio fot hög. — Detta är Dannevirke, sade Viggo. — Dannevirke! upprepade Uffe, det ljöd för hans öron såsom ett rop från sagornas verld, och dock var det rena verkligheten. Aldrig hade Uffe så förnummit en fläkt från hänsvunna ärofulla tider, som han förnam i detta ögonblick. Vallen var knappt så hög som vallen kring Köpenbamn, ofvantill var den beväxt med högt gräs, och af de nedre