Dagens Nyheter – 15 maj 1871, sida 1

gerna behålla sängen för sin egen räkning, och om han också hade lust till att sitta på stolen, så lades ej heller något hinder derför. Palle förklarade att han kunde lika väl tåla strapatser som de andra, och det var visst icke på sin personliga beqvämlighet han tänkte, då han framställde sina klagomål; men han tyckte att detta var att behandla de frivilliga på ett ovärdigt sätt; man borde ändå komma ihåg att de voro bildade menniskor och inga råa bondlunsar, som kunde sofya i en svinstia, om det knepe. Ehuru skomakarfamiljen var fattig, hade den dock gjort sitt bästa, för att anrätta en efter dess begrepp utomordentligt läcker mältid åt de inqvarterade. Detia hade emellertid ej sin orsak i någon synnerlig glädje öfver de nya gisterna. Palle hade genast sagt, då han fick se skomakaren, att han såg på dennes skygga blick att han ej hade något rent samvete. Och då Palle inträdde i värdfolkets rum och med dundrande stämma ropade: Sqvällsvard!t samt dervid slog gevärskolfven mot stengolfvet, så att ett par höns, som hade sitt nattlogis i ett hörn derinne, förskräckta flögo i vädret, då blefvo också skomakaren och hans hustru förskräckta, och den sednare frågade i ödmjuk ton, hvad herrarne önskade. — Dot bästa huset förmår, svarade Palle tvärt, vände sig om och gick. Hustrun sprang genast in till grann-mor, som var hennes vanliga rådgifverska i tvifvelUFFE HJELMS OCH PÅLLE LÖVES BEDRIFTER, åf.