Dagens Nyheter – 12 maj 1871, sida 1

Örnhufvud bugade sig och skrapade med foten och sade att vinet var förträffligt och biffen delikat — Björn, sade ingenting, han bara ät biffen och drack vinet. Uffe gjorde på samma sätt som Björn. Efter mältiden föreslog Palle att man skulle göra en liten tur öfver till Thorsinge i det vackra vårvädret. De lyckades få en båt, ett par raska pojkar gjorde tjenst som matroser, och en sakta bris förde dem öfver till den herrliga ön. De vandrade genom den unga bokskogen. Löfven hade ännu ej utspruckit, de gamla vissna bladen från sednaste höst sutto ännu mångenstädes qvar på grenarne, men mellan dem tittade de unga, ljusgröna knopparne fram, sqvallrande om att boken snart skulle ikläda sig vårdrägten. Marken var här och der öfversållad med blåoch hvitsippor. Alla småfåglar sjöngo och qvittrade, himmeln var klar och blå, och vårsolen kastade ett gyllene skimmer öfver allt. Palle sjöng den tappro landsoldat4, så att det skallade genom skogen; Uffe instämde, hans hjer a öfversvämmades af glädje och lefnadslust. De gingo upp i Bregninge kyrktorr, Uffe kunde derifrån se långt ut öfver hafvet och dei fjerran liggande öarne, och dock såg han ej slutet på Danmark. Han kände med en viss stolthet, som han icke förr hade erfarit, att han var medborgare i ett stort rike.