slutit sig tillsammans för att föra folkons sak framåt till scger. — Men om nu kung Oscar skickar sin här och sin flotta, för att hjelpa oss danskar mot tyskarne, så ha vi väl ändå, tycker jag, skäl till att fira segerfester, sade Uffe. — Ja, om han gör det, men det viiljag se först, innan jag tror det. Detta är just en af de skandinaviska lögner, som man här i Danmark talar om såsom någonting mycket säkert och visst. Jag deremot anser det högst otroligt att Sverige-Norge kommer danskarne till hjelp; jag skulle mycket misstaga mig, om ej Danmark får lof att reda sig på egen hand så godt det kan, under get att den svensk-norska regeringen lugnt ser på. — I alla fall kan ni väl ändå inte neka att många norska och svenska frivilliga kommit hit... jag tar till exempel er sjelf och baron Örnhufvud. — En svala gör ingen sommar, svarade Björn. Jag är nu norrman, och vi norrmän ha en gammal kärlek till Danmark, oaktadt detta land gjort 088 mycket oritt. Ni nämnde Örnhufvud — ja, vet ni hvarför han har kommit med? För att få deltaga i äfventyr, och icke för något annat. Han har rest verlden omkring, skjutit tigrar i Ostindien och flodhästar i Abyssinien. För två år sedan kom han hem och höll bröllop, men då smekmånaden var förbi, började det husliga lifvet synas honom tråkigt, och nu omfattar han med